Omg, vad var det som hände?!

Det senaste året känns det som att jag velat börja alla uppdateringar/allt jag skriver med precis just den meningen. Tror säkert att du också kan skriva under på att vi lever i en helt crazy och samtidigt totalt amazing tid. Nä har inte gjort det tidigare men nu går det inte att låta bli. Uttrycket har nog aldrig förut varit mer extremt spot on välplacerat i mitt livsflöde än i det som pågått sen en månad tillbaka.

Så här kommer den en gång till; Åh min stora Gud/Gudinna, vad var det som hände?!

Efter vårens och sommarens helt underbara resa i förberedelser och fokus på att ta ett steg till in i den vildare vildmarken har allt kastats upp i luften igen. Ni som följt och frågat har ju också uppmärksammat att jag inte har lagt ut en enda höstbild från fjällen och skogen nära Idre. Jag är helt enkelt inte där.

På vägen upp till Uppsala, där jag skulle göra ett jobb för att sedan åka vidare nordväst mot min nya boplats, krockade jag ordentligt. Ja, du läste rätt; jag krockade! Och det så ordentligt att min fina, väl omhändertagna, kärleksbombade och vildlivspreppade bil blev helt skrot. Själv klarade jag mig obegripligt bra. Vilket är helt mirakulöst i sammanhanget.

Fattar du upplevelsen av det abrupta stoppet, både bokstavligt och symboliskt, efter sex månaders overkligt flyt och magiskt flöde?! (Se föregående inlägget) Det var ju inte så att jag under dessa månade inte ifrågasatt eller tvivlat på att det skulle bli en vinter i Dalarna i år. Allt verkade ju gå galet fort och på nästan alla sätt vara helt underbart perfekt. Men som jag beskrev i mitt förra inlägg så har varje nytt potentiellt stopp, tvivel eller till synes motgång under förberedelsetiden bara visat sig öppna upp ännu tydligare dörrar framåt med skarp riktning till den tänkta boplatsen bland taller, kallkällor och björnar i Dalafjällen.

Ja, shit… vad var det som hände?

Hur ser det ut idag och vad händer nu tänker du säkert? Tiden som gått sedan krocken har jag mest av allt varit i återhämtning på alla plan, försökt samla ihop pusselbitarna och känt in det nya perspektivet. Det som uppstått i relation till ingen bil (än), vintern kommer närmare och att det uppkommit förändringar i de grundförutsättningar som fanns på platsen i Idrefjällen från början. Det vill säga att det inte längre är lika självklart att jag skall åka just dit... i alla fall inte just denna vintern.

Ja, som du förstår är jag för första gången sedan markägarens avverkningsplaner (se inlägg från i våras) hotade möjligheten för mig att bo kvar på min förra boplats, lite lost. Längtan till marken på platsen där veden, mitt utomhusbohag, björnen och den vackra fjällbäcken finns är intakt. Men tiden går och vintern kommer. Å allt har ju som sagt också ställts i ett nytt ljus av fler anledningar… så känslan är att jag behöver öppna mig för fler möjligheter än att just nu i vinter flytta dit. Börjar också ana att det är andra saker som behöver förberedas för att det på riktigt skall var helt klart inför det nya steget. Sånt som ligger på andra plan än det uppenbart praktiska.

Så kanske är det först till våren? Kanske till nästa höst eller kanske finns det en annan plats som visar sig passa mig och hela min vision/känsla för det nya steget ännu bättre? Efter tre vintrar i utomhuset med alla naturens rytmer och faser är det i alla tydligt i min kropp att vintervilan redan börjat ta plats. Att sätta upp ett helt nytt läger, med allt vad det innebär av vedhantering och annat, tar emot mer och mer för varje vecka. Dess utom har nya, kittlande, djupt naturintima och spännande idéer för den kommande vintern redan dykt upp. Berättar mer i nästa uppdatering.

Å om jag går på djupet med allt är ju inget i grunden annorlunda. Jag fortsätter bara att i fler dimensioner, förbereda för och gå ännu mer in i kärnan av det vildare möte med mig själv och den ännu vildare naturen… vad det än betyder. En ständigt pågående och för tillfället, i det yttre, mer nomadisk resa än jag tänkte mig. En som, efter allt som hänt, också har plats för att hitta ett vinteride som ger utrymme för djup kontemplation och mer skrivande.

Omg, vilken helt crazy och wild ride into the wilder detta visat sig vara! Men shit, vad allt är underbart ödmjukande och magiskt.

Livet alltså!