En nomads dagbok - Att byta läger
Nu är världen runtomkring nästan helt djupfryst. I tre vintrar har jag mött detta magiska skifte mellan höst och vinter från marken, i utomhuset, nära elden. Har vaknat på morgnarna i min varma sovsäck med iskalla kinder och lungorna fulla av frisk luft. Ibland fick jag skotta mig ut ur lavvun för att gå på morgonrunda (kiss- och bajstur) och möta skogen inför dagen. Sen fyllde jag på ved, tände i kaminen och kokade en härlig kopp barr-te. Det går inte att beskriva hur djupt vackert detta varit varje år.
Åhh… Ja, det blöder fortfarande lite i hjärtat mitt i minnet av ett stabilt vinterläger som förberetts under hösten där det jag beskriver ovan bara är en enkel och vilsam rutin i en vild vardag. Livsmagi på riktigt!
Det kom till en gräns med processen att ta mig upp till Dalarna efter krocken. Känslan blev tydlig att jag behöver ta emot vintervilan och gå i ide nån annan stans än i fjällen. Jag hade inte i kroppen att sätta upp ett nytt läger när vägarna dit var hala (olyckan sitter fortfarande i nervsystemet), marken frusen och andra mer logistiska grundförutsättningar för ett hållbart vinterboende hunnit förändrats sedan kraschen.
Tillslut blev det helt enkelt en fridfull tanke att landa i ett inomhus där jag istället kan vila, skapa ett kontemplativt space, reflektera över allt som hänt de senaste åren och på djupet forma om det nya steget därifrån - ta emot den inre naturens kommunikation och mystik… kanske på ett nytt sätt? Jag sände ut en önskan till livet om en lång meditativ vinterretreat bara med mig själv. Och så kom möjligheten att bo på denna vackra plats, i detta snälla hus, i tysta, tysta smålandsskogen.
Jamen det var också något i det hela som lade sig på plats. Något jag kanske förbisett i förberedelserna i somras.
Vaknade en morgon och frågade mig själv om jag skulle kalla mig hemlös nu. Kanske borde jag det då det ju ser ut så. Svaret kom mjukt och självklart som inifrån en djupare mer ursprunglig existens; Nej, jag har ju ett hem/min Lávvu, bara ingen konkret plats att sätta upp den på just nu. Den djupare existensen berättade sedan vackert och levande om nomaden i människosjälen och jag lyssnade i timmar.
Nu känner jag tydligt hennes bottenlösa trygghet. Den som vilar i det hem som är i skärningspunkten mellan den inre och yttre naturen. Det hem som är djupt rotat i flödet som skapar ett liv, som formar en vardag… Du vet, det hem som alltid vilar i den naturliga verkligheten. Det som doftar frihet och vilda rötter hur det än ser ut och var det än är placerat. För hon är, har alltid varit och kommer alltid vara påväg mot nästa boplats/steg i människoutvecklingen tillsammans med alla andra människor på jorden. Vackert, galet spännande och djupt tryggt.
Ja, jag är helt enkelt, mer än någonsin och just nu väldigt bokstavligt, nomaden som är mitt i en ny vandringsfas där nästa läger och boplats får visa sig under vägen. Den som jag egentligen tror att vi alla är och har möjlighet att bejaka på något ursprungligt plan just nu. Allt är i förändring, inget står still, vi är med stora vandringssteg påväg till helt nya ”boplatser” i vår mänskliga utvecklingshistoria. Mycket, mycket intensivt på alla sätt. Å min känsla är stark att om vi bara lyssnar på vår egen och tidens själ riktigt noga de närmaste månaderna har vi möjlighet att var för sig och tillsammans börja bygga något extremt vackert, verkligt och hållbart.
Nu är dock vintervilan här, vinteridet givet och det vilda äventyret att för mig leta en ny boplats där det skall byggas ett nytt läger får vänta till våren.
