Naturens visdom - Vildkraften

Ibland undrar jag vad det handlar om egentligen, den där djupa, nästan tvångsmässiga kontakten med naturen. Att liksom vara helt uppslukad och förlorad. Som en galet berusande kärleksrelation bortom relation. Å såklart är det just så - bortom relation. Jag/vi är ju naturen så närheten till/i den yttre vilda naturen blir ofrånkomligt, i min förståelse, en av de verkligaste kontakterna med oss själva vi kan få. Å jag antar att det är det enda jag egentligen vill med allt. Det enda jag är här för att vara i - den renaste, mest okomplicerade kontakten med mig själv. Med naturen… den vilda, verkliga naturen, där allt jag behöver och är finns om jag vågar stanna, lyssna och känna. Bli så intim som behövs för att livet och döden ens skall bry sig att öppna porten in i verkligheten där nycklarna till att leva och dö just min historia finns. Där de hänger på varenda gren, vilar på varenda sten och glimmar i varenda vattendrag... och säkert alltid gjort fast jag bara inte sett det förut.

När jag, de åren jag levde i skogen i Sörmland, samlade nycklar och öppnat portar in i mig själv fann jag om och om igen att det (just för mig) handlar om vildkraften. Länge trodde jag att det var att jorda mig jag behövde. Allt det där hur jag läkt genom att sova på marken, bada året om, gå barfota och krama träden. Då jag i min grundkonstitution som människovarelse har extremt lite jordenergi är det självklart väldigt avgörande som balansering. Men mer än det har jag förstått att det är ett av många sätt för mig att komma åt just vildkraften. Den råa, nakna och skoningslösa kraften som väller genom allt och ger mig tillgång till påriktigthelighet med rötter. Allt det som får mig att minnas verkligheten på riktigt. Som speglar det levande gudomliga naturkraftsväsen som är jag/vi som människor.

I det dagliga livet i skogen eller nu när jag som nomad rör mig från naturområde till naturområde upptäcker jag att jag spontant återkopplar till den vardagliga vildkraften genom de jordande saker jag beskriver ovan men det kan också var att t.ex.

- bajsa och kissa i en grop på marken - Att säga tack genom att ge den näring som växter och jord kan behöva och som enkelt kommer ur min kropp.
- att borsta alla dagens tankar ur håret under stjärnorna eller drömmarna i morgonljuset med nakna fötter mot jorden.
- att låta vinde torka kroppen efter ett bad eller kinderna när hjärtat badat i sorgetårar som längtar tillbaka hem till jordens famn.
- att klicka in i rådjurens kvarglömda rörelse i skogen och skuttande följa hennes spår en stund.
- att äta av det ätbara som växer där mina fötter vandrar.
- Att simma i en sjö eller ett vattendrag, kontakta dess själ och personlighet för att förstå hur mina rörelser respektfullt skall formas i varje unik vatten-relation.
- att plocka ved där den växer och laga mat över en öppen eld där askan sedan vilar tillbaka och blir näring in i den mylla som trädet föddes ur.
- att dricka levande vatten ur en ren sjö eller porlande bäck
- att bada i solglittret i en mörk skogstjärn.
- göra allt praktiskt på marken. Alltså att vara i rörelse lågt och nära jorden så mycket jag kan.

Allt detta och många, många fler enkla vildkraftsimpulser finns här ute i naturen. Det är som att de vilande väntar på mig... för att ge mig möjlighet att fyllas med eller väcka till liv minnet av mig själv som. De hjälper mig att likt ett gnistrande glitter minnas vem jag är hela vägen in i den vildaste mest kraftfulla ursprungligheten. Där där vi inte är och aldrig har varit något annat än verklig vildkraft på riktigt.