Ångermanland - Omg, har jag hittat platsen där jag lugnt kan sova ute i vinter trotts allt?!

Som du som följer min resa säkert minns så krockade jag ju påväg till Idre förra året. Idre som var menat som mitt nästa steg av ”att leva ute i naturen djupare in i vildmarken”-äventyr. Allt, som i över ett halvårs tid var det mest flödande förberedelser för något steg jag någonsin tagit i mitt liv, stoppades alltså upp chockerande abrupt. Utan bil en vinter i fjällskogen funkar ju inte så det blev en vinter i inomhuset i Småland i ett vackert timmerhus med en katt som behövde sällskap istället.

Mitt i turbulensen och de förändrade planerna blev jag kontaktad av en kvinna jag känt till ifrån min tid i Järna. Hon berättade om ett projekt som hon och några vänner var mitt i. Ett projekt i Edsele i Ångermanland som organiskt rör sig utifrån en gammal fäbod med tillhörande skog och mark. Mer precist är målet att skapa en Allmänning på gården - en plats av mer och mer självförsörjning och omsorg utifrån principer med ”Värn”. Det vill säga olika grupper som värnar om olika delar av allmänningen (typ mat, skog, fasthet etc.) och som i så stor utsträckning som möjligt är menad att fungera utanför system och marknad.

Alltihop är galet spännande och jag har haft många fina samtal med gruppen under året för att undersöka om våra projekt möjligen synkar och kan ge varandra näring. En otroligt fin process där deras resa gett mig klarheter om min och tvärt om. Inget har varit klockrent varken ja eller nej så beslutet att ta med Edsele på min resa genom Sverige att utforska olika möjligheter var självskriven.

Efter jag lämnade Ammerön i sydöstra Jämtland (se tidigare inlägg) skrev jag alltså in Edsle i GPS’n och gav mig av.

Nu har jag varit här i snart fyra veckor och vet nästan inte vad jag skall säga. Alltså… det har verkligen inte varit en enkel process. Flera saker har kommit upp och tankarna om hur min egen resa ser ut nu (de behov jag har kortsiktigt) och det långsiktiga perspektivet har kastats om vart annat i en enda röra. Min stora reservation helt från början har varit att det steget jag är i nu inte är ett steg av interaktion med eller som del av en grupp. Något som däremot om några år kommer vara en självklarhet då det i ett genuint utforskande av ursprunglighet alltid kommer landa i och egentligen utgå ifrån flocken. Där jag är nu måste jag dock först sortera bort det elementet så mycket som möjligt för att höra mig själv och min egen unika respons i det intimaste mötet med naturen klarare… för att sen ta med det in i ett vi. Det är alltså olika faser på resan bara men för mig viktiga för att processen skall bibehållas som min egen så länge det behövs.

På något sätt har vi kanske trotts allt lyckats hitta en skärningspunkt där båda dessa möjligerna (i alla fall i teorin) kan fungera bredvid varandra och samtidigt i de praktiska nödvändigheterna i vardagen beröra och interagera med varandra utan att det ena tar bort det andra. Kan det vara sant att vi verkligen fått till det tro? Hur som helst efter ca tre veckor av olika konkreta praktiska erfarenheter ville jag gärna testa. Så för några dagar sedan var det helt klart för mig att jag blir kvar här i Edsele över vintern. Provar det vi kommit fram till för att sedan göra en utvärdering i april om detta är platsen jag fortsätter att bygga på eller om resan bara går vidare någon annan stans nästa år.

Det som dock varit signifikativt för just den här processen från båda sidor ända från början är att den hela tiden har landat i ett ja eller ett kanske som sedan kort tid efter byts ut mot ett nej. Såå konstigt och jag vet inte varför men nu, sedan några dagar sen då något nytt kom upp, står jag på den platsen igen. Helt märkligt. Jag behöver dock inte bestämma mig helt förrän jag måste åka till västkusten och hämta min lilla tipi, vinter utrustningen och vinterdäcken till bilen någon gång i september.

Ja, jag undrar så vad som pågår bakom kulisserna i allt det här? Då menar jag även i hela min nomadresa denna sommaren. Känslan är att det är något som saknas i ekvationen som kanske ingen kan varken förutse eller påverka. Eller så är det något i mitt eget sätt att tänka om och röra mig i hela processen som inte är helt spot on. Som om att jag inte hittar rätt vinkel liksom.

En annan sak som bland känns starkt i just den här processen i Edsele är att det är för tidigt för både mig och mina coola vänner runt projektet här. Att det faktiskt ändå skulle ta för mycket energi i en otydlig kontaktyta mellan oss och det känns onödigt om det finns ett helare möte att klicka in i längre fram. Hur som helst - Just nu känner jag mig mest frustrerad och förvirrad men samtidigt sjukt nyfiken på det där jag kommer höra mig själv säga om ett år eller så när allt landat där det skall vara. Det som typ låter såhär:

-Jamen vilken tur att det inte föll på plats på det sättet jag ville eller hur jag trodde det skulle vara. Det här är ju mycket bättre!

Jag fortsätter i alla fall att fila på tydligheten i vad jag håller på med, varför och vad som behövs för att hela min dröm (delar mer detaljer om den längre fram) skall bli verklig genom allt den här sommaren och mitt liv som nomad hittills get mig.