En sista uppdatering om skogsbolaget och skogen på det lilla berget

Nu har det gått några veckor och kanske har jag hämtat mig ifrån det mesta av det som kändes omtumlande i mötet med den verkligheten som är konventionen för skogsägare och skogsbolag i Sverige idag.

Det är så mycket som hänt med både mig och min världsbild vad det gäller skog och skogs- eller naturhantering i många dimensioner. Jag vet inte om det är för tidigt i detta inlägg att säga tack till alla er som varit inblandade i det jag upplevt som ett drama på många plan. Men det är ändå det jag känner efter allt som hänt. Ett stort tack till alla er som var en del och som tydligt gjorde så gott ni kunde. Och ett djupt förlåt till skogen för allt som händer ur människors omedvetenhet.

När jag nu står och tittar runtomkring i min lilla skog (speciellt alldeles där min kåta står) så kan jag till och med tänka; jamen det här var väl inte så farligt ändå. Det som först upplevdes som en regelrätt våldtäkt ur ren ignorans, rättfärdigat av konventionella ekonomiska och skogsvårdande perspektiv, visade sig inte alls vara så svart eller vitt.

För att beskriva processen så sammanfattande kort som möjligt på en tidslinje såg det ut som följer…

-Bonden/skogsägaren delgav mig att det skulle gallras/avverkas i skogen där jag bor (mitt hem) inom några veckor.

-Jag återkopplade till honom redan dagen efter och delade att det inte kommer funka för mig att bo kvar.

-Han mötte mig med att ge mig numret till skogsbolaget och mandat att tillsammans med dem planera gallringen så att det som han uttryckte det; skulle bli så bra som möjligt för mig.

-Ringde förmannen på bolaget som redan hade tänkt på min situation och kom med ett, ur hans perspektiv, genröst förslag över telefon + ett erbjudande att vi skulle gå runt i skogen tillsammans och att jag då skulle få berätta mina (och skogens) behov.

-Jag pratade med vänner som kan natur, skog och biologiska samband. Jag lärde mig massor som kunde användas som argument i det kommande samtalet.

Andris Fågelviskaren är en av de som hjälpt mig. Tror inte det går att få bättre vägledning när det kommer till viktiga arter och de olika sambanden i det vilda.

Så mötte jag förmannen och skogsplaneraren. Vi gick i skogen och pratade om vad som skulle få fortsätta att finnans och vad som behöver börja om sin växande resa från början. En absurd upplevelse på många plan. Efter det förstod jag att det mer handlade om hur marken kommer bli behandlad än att träden var i fara. Det skulle inte fällas så många träd men de stod så långt ifrån varandra att om maskinerna skulle köra så som det var tänkt skulle mycket av undervegetationen bli helt förstörd. Jag lyckades hitta andra lösningar på några ställen med fokus på mindre spår vilket godtogs.

När så skogsmaskinerna tillslut kom hade jag fått fler idéer och gick direkt till maskinföraren och vi lade om hans arbetsplan ytterligare.

-Efter en smärtsam, sorglig helg då jag flyttade in i timmerhuset nära min kåta för att slippa bo mitt i det arbete som pågick, var det som att all tillsynes outtröttlig kämparenergi bara rann ur kroppen. Tror jag sov hela den helgen.

En tid efteråt tog jag mod till mig och gick runt i skogen för första gången efter avverkningen. Än en gång föll jag ihop på marken i ett djupt och smärtsamt tack, förlåt! Jag kunde dock samtidigt konstatera att alla mina samtal och kreativa lösningar lett till att de finaste, mest ömtåliga delarna av skogen är helt orörda.

Tack vare min blotta närvaro sparades alltså redan från början, på skogsbolagets initiativ, ca. två fotbollsplaner av vacker skog runtomkring min lavvu. Tack vare mina idéer och lösningar sparades sedan ytterligare ca tre fotbollsplaner till. Det är inte mycket mark i ett perspektiv där vi vet att mycket, mycket skog varje dag skövlas i världen men det känns ändå stort och vackert. Som en ceremoni... en bön för möten och mänsklig kontakt i en liiite djupare verklighet. Läkande på nåt vis.

Jo, jag har gråtit många tårar och upplevt smärtan och sårbarheten i att bli invaderad i mitt eget hem. Jag har mött kärlek och stöd ifrån så många. Lärt mig massor om skogens undervegetation, trädens underjordiska sammankopplingar, kommunikation och samarbeten genom och med de mycel-nätverk som håller ihop en levande organism som en skog är... och allt detta i relation till insekter och djur som tillsammans är ett helt ekosystem. Jag har mött välvilja från alla… ja, precis alla inblandade (inklusive representanter för skogsbolaget, bonden och hans familj) och jag har mött mig själv på en helt ny plats in i framtiden.

Men mest av allt står jag här med en mogen känsla och vacker upplevelse av att väldigt lite i verkligheten nånsin är bara svart eller vitt. Förutsatt att man vågar stanna i relation och tror på människors välvilja och förmåga till positiv förändring. Men det är också tydligt att världsbilder inte alltid kan mötas och vi har långt kvar till ett för mig sant möte i en djup och hela vägen hållbar hantering av naturen och oss själva som en del av den.

Ja, det gör fortfarande ont när jag går där skogen som är trasig men det är magiskt att stå på de platser jag vet skulle varit det om jag inte varit en del av processen. Jag ensam förmådde bara det jag förmådde och tiden var kort. Men det har också såtts många frön i mig om hur jag vill gå vidare för att bidra till ökad kontakt med det ursprungligt naturliga i både oss själva och den värld vi lever i.

Det är verkligen och på riktigt helt magiskt vackert att vara människa - en oskiljaktig, kapabel och i grunden kärleksfull del av naturen