Bajs & kiss filosofi

Vill börja med att varna känsliga läsare för intimt filosoferande om bajs, kiss och vår ursprungliga tillhörighet i det naturliga ekosystemet.

Nu gör jag det… skriver om det som jag tror slutgiltigt förenade min cykel som egen självförsörjande energivarelse med den stora organiska helheten - naturen. Har vid några tillfällen berättat men aldrig vågat skriva för att det i nån mån är väldigt intimt, naket... och vem vet kanske tabubelagt av en anledning som i så fall är själva insikten och effekten av det jag nu skall dela.

Resan att flytta ut i naturen har från början handlat om att minnas. Ge tillbaka kroppen och nervsystemet kontakten med de ursprungliga rytmer och cykler som jag som människa är skapad ur och för. Steg för steg öppnade det sig också så. Som om att jag i olika lager… till exempel mentalt, känslomässigt, fysiskt och andligt, i någon mån rensades från den kulturellt betingade negativa påverkan.

Under den fann jag sedan rytmer, cykler och tillhörigheter med den råa naturen runtomkring mig. Impulser som under lång tid varit stumma men nu plötsligt levandegjordes och reste sig i mitt medvetande. De öppnade självklarheter som det nästan kändes pinsamt inför mig själv att jag inte räknat med eller frågat efter när de inte var en del av min vardag. Men hur skulle jag kunna veta?

Det jag nedan vill berätta är kanske den största och viktigaste av dem alla...

Viktigt att alltid göra ett kryss där toaletten var senast. Bra att veta så att man inte gräver på samma ställe flera gånger tätt inpå varandra. Ger också signal till andra besökare i skogen att inte göra sina behov på samma plats.

Varje morgon går jag en runda i skogen som i huvudsak består av att göra mina behov... men också att leta sådant som naturen möjligen har att ge. Allt i enlighet med årstiden. På våren oftast skott och gröna blad. Sommaren ger större växter och blommor. Hösten bär och svamp och vintern barr, rötter och tunna grenar att göra te av.

En morgon gick jag ut i skogen som vanligt och fann en bra plats att sätta mig att filosoferande låta kroppen lämna ifrån sig det den inte behövde längre. När jag satt där hände något oförutsett. Jag fattade plötsligt med hela mitt väsen att jag också är viktig för helheten.

Det kroppen släppte landade i jorden och jag kände hur marken själv på något sätt sa tack till mig. Tack för den näring den får genom mitt bajs och kiss, tack för värmen och närvaron och tack för mig som människa i mötet. Jag förstod djupt in i cellerna att jag tillför och är en del. Det går inte att beskriva hur vackert det var. Jag är också viktig... som allt annat organiskt här ute. Lika viktig som djuren med deras bajs, kiss och kroppar när de dör. Lika viktig som växternas liv, död och förruttnelse för att jag också tillför näring och är menad att göra det.

Rådjursspillning

Hela upplevelsen dignade av känslan att ha hittat hem i en cykel som varit bruten. Den gav också en kontakt med genuin tillhörighet. Som om att jag återfunnit min rätta plats i ekosystemet och plötsligt inte bara var en meningslös och vilsen människa som naturen klarar sig bättre utan. Från den dagen skiftade något i min kropp och mitt inre i relation till både mig själv och naturen. Jag är på riktigt en del... på riktigt samma organiska rörelse av liv och död och jag är hel så - hemma liksom.

Efteråt har jag många gånger känt hur mitt liv är annorlunda. Att jag på ett nytt sätt har tillgång till mig själv. Hur jag som självklarhet fördjupar och sakta men säkert återtar/återförenas med all kraft naturen i sitt fulla utryck är. Allt det jag nog alltid intuitivt anat men inte haft någon förkroppsligad erfarenhet av.

Hur magiskt är det inte att vara människa? - En viktig, värdefull, kraftfull och vacker del av naturen.

Bland annat enbuskarna får näring av att alla djuren och vi människor som vågar lämnar vår spillning att brytas ner i jorden.