Att lära natur av naturen… eller det blev inte helt som jag tänkte

I sommarens början, då alla krypen fyllde min vardag med sitt myller och bitande, fattade jag att jag behövde välja. Välja mellan att gå i krig med dem eller hitta hur vi delar skogen och lever sida vid sida. Med myrorna blev det en närmast magisk resa. Efter studerandet av deras liv och beteende gjorde jag en överenskommelse med dem om hur vi delar spacet och på vilka villkor. Jag fick aldrig något myrbett efter det. Planen var att göra detsamma med myggor, knott och fästingarna men jag hann inte längre. Jag fick TBE.

Eller så kan man se det som att det blev en galet grundlig fortsatt studie i möjliga konsekvenser av att inte ha hittat den rätta relationen med just fästingarna. Att inte helt vara i balans med en av skogens/naturens farligare utmaningar. Omg vilken resa det blev!

Lite väl erfarenhetsdetaljerad… men kanske är det ändå bra? Jag vill ju välja själv om jag skall vara i skogen/naturen eller inte. Inte bli hindrad av mer eller mindre befogade rädslor för de faror/utmaningar som finns. Eller leva i en romantisk idé om ett ovillkorligt omhändertagen. Nej, jag vill lära mig naturens lagar i grunden, vara en del, hitta vägar i integritet och harmoni… och på alla sätt känna och förstå hur jag samverkar. Och ja, den här resan ger onekligen mer tydlighet. Men kanske från en lite annan vinkel än jag tänkte.

Det är nu fyra månader sedan jag lämnade skogen och fick läggas in på sjukhus för allvarliga symtom. Sex veckor var jag där och fortfarande är jag inte helt återställd... men har det typ 100 ggr bättre än den första tiden.

Då infektionen i hjärnan inte är helt läkt bör jag inte utsätta mig för fler bett då risken för återfall är stor. Efter full läkning kommer jag troligen ha ett bättre skydd än vaccinet enligt både den konventionella vården och den naturliga. Då det känns som ett mycket värdefullt resultat av det hela har jag valt att bo hos en fin vän som ger mig space tills fästingarna går i ide för vintern. (Detta sker när det är under +5 grader.) Får helt enkelt fortsätta min resa med dem till våren.

Nu är istället mitt fokus på att än en gång trassla mig ur den konventionella världens grepp. Den som jag i mitt akuta tillstånd blev tvungen att överlämna mig till. Tacksamheten är djup för mycket och framförallt för omsorg och välvilja i akutvård och rehabilitering. Sorgen över glappet mellan de världar jag lever i ännu djupare. Smärtan som skapats i sårbarheten och oförmågan att stanna i naturintegritet relativt olika världsbilder... i kombination med skörheten i ett överväldigande akuttillstånd är fortfarande påtaglig. Efter två år i dagligt relation med naturliga flöden och den organiska verkligheten, kanske värre än någonsin. Kompromissen blir nästan outhärdlig samtidigt som tacksamheten för människors absoluta välvilja och rena hjärtan… med de verktyg de besitter. Jag har gått sönder och lämnat över till den stora kärleken, den som håller oss alla och allt, mer än en gång dessa månader.

Nu är jag i alla fall påväg tillbaka hem till skogen och mitt naturliv. Påväg hem, ett steg i taget, med osannolikt mycket hjälp av de finaste människor som finns på jorden - min familj och mina vänner. Resan att ta emot så mycket kärlek under så lång tid är ödmjukande, bortom magisk och på sitt sätt lika svår och vacker som att bli allvarligt akut sjuk…

Om du vill berättar jag mer i nästa uppdatering.