Att gallra en skog hela vägen in i smärtan i själen som öppnar något nytt
Nu är det rörigt… och samtidigt inte. Det är i alla fall mycket som händer.
För några veckor sen sa bonden som äger marken jag bor på; ”Tänkte att du skall få reda på vad som som är på gång här på gården. Vi skall gallra all skog men vi tar bara 40% så det är ingen fara.” Jag blev alldeles stum och sa ingenting mer under det samtalet Den natten sov jag nästan inte alls och bestämde mig för att morgonen efter gå till honom och berätta som det är ur mitt perspektiv.
Försvinner 40% av skogen jag bor och driver min verksamhet i måste jag leta en annan plats att sätta upp min Lávvu på. På mitt berg är skogen inte rörd på över 30 år vilket gör att det går att låtsas som att jag har en liten bit nästan riktig vildmark. Börjar man gallra och köra skogsmaskiner tvärs över mossa och sten går inte det längre… och där går, som det visat sig dessa veckor, en tydlig gräns för mig hur mycket jag vill kompromissa. Jag kan inte bo och erbjuda en delvis averkningsplats.
Bonden förstod vad jag sa och gav mig telefonnumret till skogsbolaget med mandat att tillsammans med dem planera hur gallringen skall gå till. Han är en fin och välmenande man på riktigt. Jag ringde bolaget och fick ett fantastiskt bemötande. De hade redan tänkt på min situation och hade en plan. Bland annat att jag tillsammans med förmannen och skogsplaneraren skall gå runt och forma gallringsarbetet så att det blir bra för mig med. Hur bra kan det bli ändå?! Jag kände mig glad och hoppfull.
Några veckor senare missade vi varandra och de började snitsla. Jag fick ont i magen när jag såg hur de tänkt och ringde upp igen. Från det samtalet finns ett löfte om att inte göra något förrän vi gått runt tillsammans vilket sker nästa vecka.
Det känns fantastiskt att bli bemött med så mycket repekt och förtroende men jag förstår också att våra världar är enormt åtskilda. Troligtvis är det som i deras verklighet är stor hänsyn och varsam anpassning inte ens i närheten av vad som funkar för mig utan att kompromissa alldeles för mycket. Det är tungt att inse och jag har en klump i magen. Känner mig djupt ledsen. Sådär djupt så att allt släpper taget och något ger upp… men på ett vackert sätt. Går runt i skogen och tårarna rinner.
Något rör på sig. Glittret som gnistrar i tårarna på min kind öppnar. Det är vackert och jag ser helt andra vägar ta form. Nej, jag varken kan eller vill dela detaljer av det än men det är tydligt hur det alltid är precis så. När tårar får rinna och glittra från den mest sårbara och äkta smärtan av att förlora något tillsynes ovärderligt öppnar sig nästan alltid nya portar… och sanningen uppenbarar sig som något större än det som redan är.
Nästa vecka kommer vi gå runt och jag skall göra vad jag kan för att så mycket som möjligt av min fina skog skall få vara kvar. Som ett djupt tack och en bön för alla skogar som finns och vår vackra natur skall jag be om andra lösningar. Själv är jag kanske redan påväg in i något helt nytt på min resa att leva i naturen men det känns i nästa lilla steg här i mossan helt oväsentligt. Jag älskar dig min vackra skog, mitt fina lilla berg och min issjungande sjö. Än så länge är vi här tillsammans… ett steg i taget in i en ny framtid.
Vill du läsa en fantastisk bok om skogen och hur man är med den på riktigt kan jag varmt rekommendera
The Hidden Life of Trees av Peter Wohlleben
