Ur en nomads dagbok - På luffen med resfeber

Sista kvällen i den lilla timmerkojan vid Landsjön nära Vättern. Det känns lite som att lämna en stor trygg famn som gett plats för skiften, fördjupning, omsorg och massor av värme från älskade vänner. Snart är månen ny i Vädurens tecken. Mer nystarts-kickoff blir det inte i de kosmiska energierna. Vilket troligen också betyder att jag, som är galet energi-sensitiv, inte heller kan få ett bättre stöd av universum just nu. Stöd att ta steget ut i det okända för att söka en ny plats att starta ett nytt liv i det vilda.

Försöker få grepp om vad som håller på att hända och vad som egentligen pågår. Ja, som det verkar är jag på väg ut på vägarna igen. Påväg i en slags rörelse där inget är tydligt på riktigt… inte ens vad som kommer ske de näst kommande dagarna. En känsla med mycket skräckblandad förtjusning fyller min kropp. Men det är också som om om att jag vågar vila in i livet på ett helt nytt sätt. Vägen berättar sig själv och tar mig dit som livet kallar. Har nog aldrig varit så mycket på luffen på riktigt som nu. Eller jo… kanske när jag ensam gav mig ut på tågluff i början på 80-talet men det är ju väldigt, väldigt länge sen… och ändå inte. Jag känner mig i alla fall precis som då.

Har dock några hållpunkter...

Jag skall vara i Näsåker i Ångermanland nu på fredag för att titta på en cool bil. Jag skall till Örebro och klippa mig nån gång nästa vecka. Jag skall göra några jobb i Stockholm inom de närmaste veckorna och jag skall till Hälsingland i mitten av maj för att titta på den första potentiella marken att slå läger på. Jag skall också få till att lämna tillbaka en lånebil på Västkusten om bilen i Näsåker visar sig vara min nya luffarkompis. Åsså är det Järna såklart… Kommer troligen besöka vänner och kanske göra några jobb därifrån.

Haha… hoppas livet får till ordningen på det här så att resvägen inte spretar allt för mycket. Håller med, det ser helt galet ut om man läser det som nån slags överblick. Tror jag släpper det och fortsätter att vila in i ovan nämnda otydliga men dock extremt centrerade rörelse från djupet av alltings mitt. Livet bär det känns tydligt även om resfebern får huvudet att spinna och kroppen att röra sig i ologiska mönster i ett försök att samla ihop alltihop.

Omg, jag är på luffen på riktigt tror jag!! Det känns helt fruktansvärt skrämmande och galet underbart. Å vet du, det bästa av allt är att det är heeelt, heeelt stilla inne i mitten av mig.

Shit vad jag älskar mitt liv!