Att öppna en relation med en ny plats

Hon borrar sig djupare och djupare in hjärtat. Hon vilar in i kroppen mer för varje dag...

Redan i samma stund jag fick reda på att vi fått tillåtelse att sätta upp våra Lávvus i fjällskogen nära den vilda bäcken i Storfjäten började det. Jag bodde kvar i Sörmlandsskogen men varje morgon jag vaknade kände jag båda skogarna samtidigt. I gränslandet mellan dröm och vakenhet såg jag fjällbjörkens knotiga stam och vita bark samtidigt som granarna utanför min tipi vajade i den sörmländska vinden. Som om jag redan förflyttat mig eller kanske alltid varit där... också. Relationen var hur som helst omedelbar, levande och verklig i samma stund inbjudan blev uttalad och jag kände tillhörighet och framtid. Så speciellt...

När jag väl kom dit första gången var det lika tydligt att vårt möte var pågående och inte alls nytt. Jag landade i vitmossan bland björkarna, nära bäcken och vilade omedelbart in i en gemensam andning som redan pågick. Det var omtumlande vackert och på riktigt helt magiskt.

Tiden runt midsommar i Storfjäten bestod ju mest av ved, förberedelser inför vintern och den kommande flytten i augusti men jag tog mig också tid att lyssna och ta in. Jag hörde jorden, skogen, bäcken och fjällen... och jag kände mig hörd. Jag hörde också omgivningarna med alla bofasta och historien som levts av människor och djur på platsen. Tog in de spår som lämnats, tackade och kände mig djupt emottagen .

Så blev besöket på mina nya hemmamarker som en levande ceremoni. En ceremoni i nya möten och återknytning i redan drömda och nu förverkligande drömmar. Känslan av att allt ofrånkomligt och vilsamt liksom borrar sig in i den fysiska verkligheten är påtaglig. Och längtan att till hösten fullt och helt få landa där renen springer är stark nu.

Att få fortsätta att fördjupa utforskandet av hur en levande relation med en plats utspelar sig på daglig basis. Jag menar i det praktiska. Ja, vad händer på riktigt i det mötet när det blir mer och mer intimt... när hon borrar sig djupare in hjärtat för varje dag och fötterna spontant börjar sjunga med jorden hon är? Hur upplevs det?

Jag längtar...